Livsfarlig lek på spåret

x2000Sent en söndagskväll gick jag en promenad i Järna där jag bor. Klockan var runt halv elva när jag passerade Järnvägs­stationen. Uppifrån Norra Järnvägsgatan såg jag att det stod två unga män på perrongen, de pratade och gestikulerade ivrigt.

I bakgrunden kunde jag höra ett tåg, ett snabbtåg. En av killarna hoppade då plötsligt ned från plattformen, ut på rälsen och placerade sig mitt på spåret.
Det hördes tydligt att tåget närmade sig i hög hastighet, svenska X2000 har jag förstått har en medelhastighet på någonstans nära eller runt tvåhundra kilometer i timmen.
Killen stod där, stilla som en staty.
Jag hajade till. Innan tåget kom hann jag tänka: ”Är jag på väg att bevittna en person som tar livet av sig!?”.

Tåget rusade förbi i full fart med signalhornet skriande. Hur snabbt hinner en någorlunda normalt fungerande människa reflektera och inse vad det är som händer? ”Nu är jag på väg att bevittna en ung människa dö, begå självmord genom att ställa sig framför ett snabbtåg!”

Jag förväntade mig få se en hel del blod. Men det blev inte så.
När tåget hade passerat såg jag killen lunka tillbaka till perrongen. Hans vän kramade om ­honom, ungefär en halv minut stod de där stilla. Han som ­borde varit död tog ­sedan fram sin mobil­telefon och pratade med någon. Sam­tidigt började de gå mot utgången.

Vad borde jag gjort? Skulle jag ha ringt polisen? Eller borde jag ringa SJ? Eller skulle jag försöka få tag på de unga männen och fråga dem vad i helvete de tänkte egentligen? Borde jag ha gjort någonting alls? Skulle jag bara fortsätta min promenad och tänka på mitt eget bästa?
Min mobiltelefon hade jag glömt hemma visade det sig när jag skulle ta fram den för att tala med någon, för det hade jag behövt.

Jag började gå mot tåg­stationens tunnel, ville försöka se om jag kände igen någon av killarna när de närmade sig trapporna upp från tunneln, men de måste ha gått ut på tunnelns andra ­sida. Jag gick mot järnvägsbron, hoppades att de skulle dyka upp där, men det ­gjorde de inte heller.
Fan, jag kunde ha sparkad det där puckot i baken – men en kram var dock säkert vad han mest behövde.

Publicerad i Länstidningen Södertälje 29 september 2012